Kirjoittanut Wilma Flöijer. Kirjoitus perustuu kirjoittajan Helsingin yliopiston oikeustieteellisen tiedekunnan Vaasan yksikössä
hyväksyttyyn ja Prosessioikeusyhdistyksen palkitsemaan maisteritutkielmaan
”Åtalsuppgörelse ur ett jämlikhetsperspektiv – en jämlikhetsfrämjande analys
av det finska åtalsuppgörelsesystemet med särskilt fokus på gärningspersoners likabehandling”.

Åtalsuppgörelsesystemet infördes i det finska rättssystemet år 2015. Syftet bakom införandet av åtalsuppgörelse, i vilket gärningspersoner ges strafflindring i utbyte mot erkännande av brottet, var främst att bespara och effektivisera myndighetsresursers användning samt att förkorta brottmålsärendens behandlingstider.[1] Åtalsuppgörelsen har sitt ursprung i det angloamerikanska rättssystemet.[2] Åtalsuppgörelsesystem har därefter implementerats även i Kontinentaleuropeiska staters lagstiftning, däribland i Tyskland. Av de nordiska länderna hade Finland och Sverige ännu inte tagit i bruk åtalsuppgörelsesystem, medan det både i Danmark och Norge redan i vissa fall var möjligt att göra upp om åtal.[3] Bland de länder som har infört åtalsuppgörelseliknande system kunde nog Finlands implementering av systemet anses vara en av de mer milda varianterna. Till exempel i Tyskland finns system för att hantera ekonomisk brottslighet, som möjliggör att den misstänkte gärningspersonen kan göra en penningprestation till en allmännyttig fond för att slippa sitt åtal.[4] Det finska åtalsuppgörelsesystemet gestaltas främst av den strafflindring samt det förenklade brottmålsförfarande som det medför. 

Fenomenet åtalsuppgörelse, där en gärningsperson för sitt erkännande får en strafflindring, kan verka pragmatiskt, men väcker frågor kring jämlikhet och rättvisa. Finland har tidigare förhållit sig skeptiskt till system som ger möjlighet att avtala om åtal.  Möjligheterna till åtalsuppgörelse diskuterades för första gången på myndighetsnivå i Finland år 2001. I den tillsatta arbetsgruppen kom man dock fram till att åtalsuppgörelsen var ett fenomen som inte lämpar sig i det finska rättssystemet, då avtal om åtal ansågs vara en för stor avvikelse från den finländska brottsprocessens grundkomponenter. Till samma slutsats kom man år 2003.[5] Innan åtalsuppgörelsen väl togs i bruk diskuterades att systemet kunde komma att bli problematisk bland annat med tanke på grundlagens 6 § om allas likhet inför lagen.  Man betonade att systemet kräver utvärdering av huruvida det kan införas utan att kränka jämlikheten och försämra förutsebarheten i rättssystemet, samt utan att äventyra svarandes rättsskydd eller straffrättssystemets allmänpreventiva funktion.[6]

Rätten till jämlikhet är en viktig grundläggande rättighet. Inom straffrättsprocessen bör straffpåföljder för likadana brott vara desamma för att uppfylla kravet på formell jämlikhet. Med jämlikhetsprincipen eftersträvar man således enhetlighet i straffutdömning. I praktiken finns dock sällan fall där omständigheterna är exakt likadana. Därav bör fall som i tillräcklig utsträckning motsvarar varandra dömas till likadana straffpåföljder för att uppfylla kravet på jämlikhet.[7] Grundläggande för straffrätten är att brottets straffpåföljd står i proportion till gärningspersonens skuld (proportionalitetsprincipen). Straffpåföljden bör således sett till sin stränghetsskala vara rättvis och jämlik, med beaktande av brottets straffvärde samt gärningspersonens skuld.[8] Åtalsuppgörelsen innebär att straffpåföljden för en i lag förbjuden gärning istället blir mer av ett förhandlingsresultat och att likartade brott kan leda till olika straffpåföljder.

Åtalsuppgörelsens tillämpningsområde är begränsad enligt lag (se lag om rättegång i brottmål 1 kap. 10 §). Det begränsade tillämpningsområdet innebär att vissa gärningspersoner på basis av brottstypen utesluts från systemet samt den strafflindring det kan medföra. Till exempel hålls vålds- och sexualbrott utanför åtalsuppgörelsen, eftersom dessa typer av brott riktar sig mot särskilt sårbara och skyddade rättssubjekt.[9] En gärningspersons möjlighet till åtalsuppgörelse kan dessutom påverkas av att en målsägande inte samtycker till åtalsuppgörelse (lag om rättegång i brottmål 1 kap 10 § 2. mom. 3 punkten). Även om brottstypen är densamma, behandlas gärningspersoner olika, beroende på huruvida personen erkänner brottet eller inte. Endast en erkännande gärningsperson kan få möjlighet till åtalsuppgörelsens förenklade förfarande och strafflindring, medan en gärningsperson som inte erkänner ett brott får sitt ärende behandlat i den fullskaliga brottmålsprocessen.

Kan vi verkligen kalla ett rättssystem rättvist och jämlikt när det ger olika möjligheter till gärningspersoner? Ett argument som talar för berättigandet av åtalsuppgörelsesystemet är att ett erkännande bidrar till att ärendena inte längre kan anses vara likadana, i och med att erkännandet uttrycker gärningspersonens vilja att bära ansvar över sin gärning.[10] Argumentet besvarar dock inte jämlikhetsfrågan när det kommer till att vissa brott överhuvudtaget inte tillåts inom åtalsuppgörelsen. Är det i en rättsstat motiverat att utbyta ett erkännande mot en betydligt lindrigare straffpåföljd än vad straffpåföljden vore om man inte erkänner? Problematiken kan gestaltas tydligare genom att ställa fråga den andra vägen – är det i en rättsstat motiverat att en åtalad som vill använda sitt fulla rättsskydd och få sin sak prövad i en fullskalig rättegång, får ett betydligt längre straff än den som erkänner brottet?[11]Avhandlingens (år 2023) syfte är att analysera den ovan nämnda jämlikhetsproblematiken samt att reflektera över eventuella åtgärdsförslag, som kunde främja jämlikhet när det kommer till åtalsuppgörelse och gärningspersoners likabehandling.  

Eftersom de bakomliggande orsakerna till införandet av åtalsuppgörelsesystemet är processekonomiska, riktas åtalsuppgörelsen framför allt mot de brott vars utredning och behandling är särskilt tids- och resurskrävande.[12] Exempelvis är ekonomisk brottslighet till följd av sin karaktär lämpad i åtalsuppgörelsen, vilket även innan införandet av systemet ansågs vara förfarandets troliga målgrupp. Dock ansågs det finnas en risk för att skickliga gärningspersoner inom ekonomisk brottslighet förmår analysera för- och nackdelar, för att sedan lyckas dra nytta av systemet. Bland annat har planmässighet bakom ekonomisk brottslighet lyfts fram samt att det kunde anses motstridigt att i ett sådant fall ge strafflindring, endast på basis av erkännandet, för ett brott som samtidigt kunde falla under straffskärpningsgrundens tillämpning.[13] Det kunde anses farligt att starkt betona att åtalsuppgörelseförfarandet lämpar sig för svårutredda ekonomisk brott, eftersom i en rättsstat bör alla brott utredas, och således borde inte gärningspersoner i omfattande och grova brottmålsärenden kunna förhandla sig till en fördelaktigare dom på grund av att staten saknar resurser.

Bedömningen av huruvida man bör inleda ett åtalsuppgörelseförfarande baseras framförallt på hur stora besparingar som kan åstadkommas, i jämförelse med en normal brottmålsprocess och om åtalsuppgörelsens förenklade förfarande kan anses motiverat med beaktande av ärendets natur.[14] Ett av ställningstagandena mot åtalsuppgörelsens införande var att orsaken bakom lagförslaget till en början var rent ekonomisk.[15] I bakgrunden ligger alltså inte moraliska, etiska eller med gärningspersonen förknippade skäl. Kan resurserna inbesparas på något annat sätt än på bekostnad av jämlikheten?  Viss särbehandling kan på basis av lagstiftning godkännas på grund av ett godtagbart samhällsintresse, till exempel för främjande av jämlikheten.[16] I detta sammanhang kan dock ifrågasättas huruvida processekonomi är ett godtagbart samhällsintresse som berättigar till att gynna erkännande gärningspersoner i åtalsuppgörelse, särskilt med beaktande av att åtalsuppgörelse inte är möjlig för alla och baserar sig på åklagarens bedömning av huruvida ärendet lämpar sig i åtalsuppgörelsen.[17]

Innan införandet av systemet ifrågasattes huruvida förfarandet faktiskt skulle kunna åstadkomma sådana processekonomiska fördelar att ett system vars utgångspunkter är främmande för det finska brottsprocessuella systemet skulle vara motiverat att tas i bruk.[18] Hur stora är då de besparingar som åstadkommits tack vare systemet? Enligt Kuusisto-Mäkelä, som uppgjort en utredning om Institutet för kriminologi och rättspolitiks (Krimo) upptäckter vid uppföljningen av åtalsuppgörelsesystemet under åren 2015 och 2016, har åtalsuppgörelsen främst använts för att hantera olika ekonomiska brott. Dock har systemet använts mindre än förväntat.  Således har även kostnadsinbesparingarna varit mindre än förväntat. Trots detta har systemet ansetts ha flera positiva effekter, varav man förhåller sig positivt till systemet.[19] För att se till att kravet på jämlikhet uppfylls har innan åtalsuppgörelsens ibruktagande ställts krav på bevakning och uppföljning av systemet för att kunna kartlägga, minimera och åtgärda oönskade effekter.[20] Vid Krimos uppföljning av systemet 2015–2017 konstaterades även att systemets uppföljning är nödvändig även efter de två första granskade åren eftersom det tar tid innan det blir en beständig del av straffprocessen och dess praxis. Således krävs även att systemet fortsättningsvis följs upp.[21] I detta skede kunde det eventuellt anses vara önskvärt att förfarandet tillämpas i större utsträckning, för att bilda en beständigare praxis, utifrån vilket eventuella tolkningsutrymmen i lagstiftning kunde fyllas ut samt för att tillförlitligare och mer omfattande kunna identifiera systemets svagheter och därmed kunna vidta åtgärder för att motverka brister och minimera åtalsuppgörelsens oönskade effekter. Till följd av systemets uppföljning har statistiskt material kunnat skapas, av vilket framgår en del intressanta upptäckter. Ur ett jämlikhetsperspektiv kan anses problematiskt att möjligheten till åtalsuppgörelse också påverkas av faktorer som är oberoende av gärningspersonen, exempelvis förundersöknings- och åklagarmyndighetens överbelastningssituation, vilka kan variera geografiskt.[22] För att enhetliga tillämpningen av systemet krävs därav samarbete mellan myndigheterna samt enhetliga strategier.[23]

Utöver strafflindringen vid åtalsuppgörelse finns de allmänna strafflindringsgrunderna i strafflagens 6 kap 6 §. I samband med införandet av bestämmelserna om åtalsuppgörelse och erkännanderättegång har man inte gjort ändringar i strafflagens 6 kap 6 § 1 mom. 3 punkten, som gäller bland annat gärningspersoners medverkan i utredningen av sitt brott. Grundlagsutskottet har vid bedömningen av åtalsuppgörelsens lagförslag, i enlighet med den allmänna jämlikhetsprincipen, konstaterat att det är viktigt att säkerställa att skillnaderna i straffpåföljderna inte blir oskäligt stora. Detta gäller särskilt i jämförelse med det normala rättegångsförfarandet, där endast strafflindringsgrunderna i strafflagens 6 kap. 6 § kan tillämpas, givet att vissa förutsättningar är uppfyllda.[24] Åtalsuppgörelsens strafflindringsskala är trots allt relativt stor inom åtalsuppgörelsen, i jämförelse med de allmänna strafflindringsgrundernas strafflindring.

Eftersom den finska lagstiftningen redan innan åtalsuppgörelsen innehöll strafflindringsgrunder, inklusive främjande av och medverkan i utredningen, kunde hävdas att åtalsuppgörelsen inte utgör ett så radikalt steg i det finska rättssystemet. Till skillnad från den nämnda allmänna strafflindringsgrunden om medverkan i utredningen (3 punkten) möjliggör åtalsuppgörelsen förhandling mellan åklagaren och gärningspersonen, medan den allmänna strafflindringsgrunden är begränsad endast till domstolens omdöme och tillämpning, vilket innebär att tillämpande av den allmänna strafflindringsgrunden inte på förhand kan utlovas.[25] Trots detta kunde den allmänna strafflindringsgrunden eventuellt användas som ett argument för berättigande av åtalsuppgörelsen ur ett jämlikhetsperspektiv, eftersom den allmänna strafflindringsgrunden möjliggör att även andra typer av brott får möjlighet till strafflindring. Dock är detta inte ett helt problemfritt svar, eftersom den allmänna strafflindringsgrunden tillämpas mycket sällan och med hög tröskel.[26]

Det finns anledning att vidare analysera huruvida man möjligtvis borde ge större betydelse åt ett erkännande utanför åtalsuppgörelsen för att minska skillnaderna i straffpåföljderna och därmed de ojämlikhetsklyftor som åtalsuppgörelsesystemet orsakar. Genom att ge erkännande och medverkan i utredningen som allmän strafflindringsgrund ett större värde, samt utöka dess tillämpning, kunde man främja jämlikheten. Som tidigare nämnts har den allmänna strafflindringsgrunden tillämpats mycket sällan, och således skulle antagligen krävas att man först utvecklar lagstiftning eller genom rättspraxis förtydligar riktlinjerna för hur den allmänna strafflindringsgrunden bör tolkas och tillämpas. 

Som tidigare nämnts kan hävdas att åtalsuppgörelsen gynnar vissa brottstyper, särskilt ekonomiska brott. För att främja jämlikheten kunde övervägas huruvida åtalsuppgörelsens tillämpningsområde kan utvidgas eller ändras. Innan åtalsuppgörelsens införande fanns oenigheter kring frågan om systemets tillämpningsområde.[27] När man samlat mer erfarenhet av systemets funktion, bör utvärderas och analyseras huruvida man kunde utöka tillämpningsområdet, i ett jämlikhetsfrämjande syfte.[28] Att utöka åtalsuppgörelsens tillämpningsområde kunde generellt främja jämlikheten inom straffrättssystemet, vilket i sin tur kan förbättra tillförlitligheten och trovärdigheten för rättssystemet, eftersom en starkare jämlikhet skulle minska uppfattningen av att myndigheter favoriserar vissa typer av brottslighet och gärningspersoner.[29]  

Narkotikabrott är en brottstyp som har diskuterats som ett möjligt objekt för åtalsuppgörelse. Domstolsbehandlingen av större narkotikabrott kräver ofta personbevisning och behandlingstiden kan vara mycket lång. Dock har betonats att narkotikabrottsärenden på grund av sin karaktär nödvändigtvis inte lämpar sig i systemet, då det ansetts finnas en större risk för felaktiga erkännanden och påtryckningar de misstänkta gärningspersonerna emellan. Likaså har vålds- och sexualbrott diskuterats. Sexualbrott har relativt snabbt avgränsats från systemet till följd av brottstypens särskilt känsliga natur, men man har lyft fram att tillämpningsområdet eventuellt kunde omfatta vissa våldsbrott eftersom målsägande har möjligheten att förbjuda åtalsuppgörelsen.[30] Att utöka tillämpningsområdet att tillåta brottstyper som riktar sig mot känsliga rättssubjekt vore dock troligen i övrigt mycket svårt att motivera på ett godtagbart sätt.

I Sverige har man vid utvärdering av eventuellt införande av åtalsuppgörelsesystem diskuterat alternativet att åklagaren skulle få besluta om begränsning av förundersökning av ett brott som den misstänkte medverkat till utredningen av, förutsatt att varken ett väsentligt allmänt intresse eller enskilt intresse åsidosätts av beslutet.[31] Ett sådant system skulle alltså innebära att det  inte finns en brottstypsbaserad eller på strafflängd baserad begränsning, utan  åtalsuppgörelsen skulle tillämpas från fall till fall. Det nämnda alternativet vore dock inte en koherent och oproblematisk lösning, i och med att åtalsuppgörelsens tillämpningsområde och straffutdömning skulle sakna enhetlighet och förutsägbarhet. Istället skulle brottstyperna framstå som slumpmässiga.[32] I ett system som tillåter bedömning från fall till fall krävs en mycket enhetlig tillämpning, det vill säga att bedömningen inte varierar från åklagare till åklagare.[33] Ett sådant system skulle skapa ett ännu större behov av myndighetsintern utbildning.

Ett annat alternativ till främjande av jämlikhet kunde vara att tillämpningsområdet skulle avgränsas så att den tillåter endast brott som riktar sig mot staten och andra offentliga samfund. Detta skulle således innebära att åtalsuppgörelsen inte riktar sig mot individen överhuvudtaget. Det har ansetts troligt att offentliga samfund och andra parter med institutionsstatus som målsägandepart skulle samtycka till åtalsuppgörelse. Nämnda synpunkt har motiverats med att målsägande skulle få sina privaträttsliga yrkanden behandlade snabbt och effektivt i åtalsuppgörelsen.[34] I detta sammanhang väcks dock frågor om huruvida olika behandling av målsägandeparter i åtalsuppgörelse skulle medföra motsvarande problematik kring jämlikhet. Ytterligare förslag för att ändra åtalsuppgörelsens tillämpningsområde i jämlikhetsfrämjande syfte är att begränsa det till en maximistrafflängd. Finlands juristförbund har innan åtalsuppgörelsen ansett att till exempel ett maximistraff på 4 års fängelsestraff kunde utgöra en lämplig begränsning.[35]

Sammanfattningsvis kan konstateras att åtalsuppgörelsesystemet har både fördelar och nackdelar. Systemet medför processekonomiska fördelar och kortare behandlingstider, vilket kan ses som positivt både ur rättsväsendets och den åtalades perspektiv. Medan det erbjuder processekonomiska besparingar, finns det en betydande risk för att jämlikheten i rättssystemet försvagas till följd av att systemet gynnar vissa gärningspersoner och viss typ av brottslighet. De eftersträvade besparingarna bör inte göras på bekostnad av den materiella sanningen eller rättssystemets tillförlitlighet. Utöver att åtalsuppgörelsesystemets praktiska förverkligande bör uppföljas, bör man även vid behov vidta åtgärder för att ändra lagstiftning och rättspraxis för att främja jämlikheten samt analysera huruvida det även kunde finnas andra sätt att bespara resurser och effektivisera brottmålsförfaranden. Med resursbrist som en av grundorsakerna till åtalsuppgörelsesystemets medförda jämlikhetsproblematik, vore i ett idealt scenario en stabilare resursstat lösningen för att trygga en jämlik behandling av gärningspersoner. Med beaktande av rådande omständigheter och de bakomliggande skälen, kan systemet dock motiveras vara en nödvändighet i dagens rättssystem. 

---

[1] RÅ:2015:6 (Riksåklagarämbetet 2015:6 Anvisning om tillämpning av lagstiftning som gäller åtalsuppgörelse.), kapitel 1.

[2] Ashworth – Redmayne 2005 (Ashworth, Andrew – Redmayne, Mike: The Criminal Process. 3rd ed. Oxford University Press. Oxford 2005), s. 266-268.

[3] JM 26/2012 (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 26/2012. Åtalsuppgörelse och Åtalseftergift), s. 18, 28–29.

[4] Sahavirta 2016 (Sahavirta, Ritva: Syyteneuvottelu – Kun käytäntö kohtaa teorian. Asiantuntija-artikkeli, s.385–398. Publicerad i Edilex 22.2.2016.), s. 394. Se mer om det tyska systemet i Strafprozessordnung 153a § och 257a §.

[5] VSV 2001 (Valtakunnansyyttäjänviraston työryhmämietintö 1.6.2001: Syyttäjän toimenkuvan Kehittäminen.), s. 32. KB 2003:3 (Betänkande av kommittén för utveckling av domstolsväsendet KB 2003:3.), s. 298–299.

[6] JM 47/2010 (Justitieministeriet betänkanden och utlåtanden 47/2010. Utvärderingspromemoria om åtalsuppgörelse (plea bargain). Remissammandrag), s. 27.

[7] RP 309/1993 rd (Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till ändring av grundlagarnas stadganden om de grundläggande fri- och rättigheterna.), s. 42/II. Tapani – Tolvanen 2011 (Tapani, Jussi – Tolvanen, Matti: Rikosoikeus – Rangaistuksen määrääminen ja täytäntöönpano. Talentum. Helsingfors 2011.), s. 12, 19-20. 

[8] Lappi-Seppälä 2006 (Lappi-Seppälä, Tapio: Rikollisuus ja kriminaalipolitiikka. Helsingin yliopiston oikeustieteellinen tiedekunnan julkaisut. Helsingfors 2006.), s. 147-148.

[9] RP 58/2013 rd (Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om åtalsuppgörelse och till revidering av bestämmelserna om åtalseftergift.), s. 14.

[10] Tapani – Tolvanen 2015 (Tapani, Jussi – Tolvanen, Matti, Syyteneuvottelun ongelmia. Defensor Legis 2/2015, s.

229–247. Asiantuntija-artikkeli.), s. 233.

[11] Baldwin – McConville 1979 (Baldwin, John – McConville, Mike: ”Plea Bargaining and the Court of Appeal”. British Journal of Law and Society, Vol 6, No. 2 1979, s. 200 – 218.) s.  217.  

[12] RÅ:2015:6, kapitel 1, kapitel 4. Vatjus-Anttila 2022b (Vatjus-Anttila, Jalo: Syyteneuvottelun soveltamisalan rajoitukset yleisen ja yksityisen edun kannalta. Lakimies 3–4/2022 s. 543–569. Referee-artikkeli.), s. 543.

[13] JM 58/2012 (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 58/2012. Åtalsuppgörelse och Åtalseftergift.), s. 12, 23.  

[14] Fredman 2018 (Fredman, Markku: Puolustajan rooli. Rikoksesta epäillyn ja syytetyn avustajan roolin kehitys Suomessa 1980-luvulta nykypäivään. Alma Talent. Helsingfors 2018), s.  402.

[15] LaUB 5/2014 rd (Lagutskottets betänkande 5/2014 rd: Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om åtalsuppgörelse och till revidering av bestämmelserna om åtalseftergift.), s. 3.

[16] GrUU 38/2006 rd (Grundlagsutskottets utlåtande 38/2006 rd), s. 2/I. Melander 2011 (Melander, Sakari: Yhdenvertaisuus rikosoikeudessa. Oikeus 2/2011, s. 175–198. Referee-artikkeli.), s. 179.

[17] Linna 2019 (Linna, Tuula: Oikeudenmukaisen rankaisemisen ideaali ja reaali – tunnustaminen rangaistuksen lieventämisperusteena. I verket Frände, Dan – Helenius, Dan – Korkka, Heli – Lahti, Raimo – Lappi-Seppälä, Tapio – Melander, Sakari: Juhlajulkaisu Kimmo Nuotio 1959 – 18/4 – 2019 s. 275–297. Helsingin yliopiston oikeustieteellinen tiedekunta. Helsingfors 2019.), s. 286.

[18] JM 58/2012, s. 12.

[19] Työryhmän mietintö 2022:14 (Justitieministeriets publikationer. Betänkanden och utlåtanden 2022:14. Rikosprosessin tehostaminen. Työryhmän mietintö.), s. 68.

[20] GrUU 7/2014 rd (Grundlagsutskottets utlåtande 7/2014 rd), s.6.

[21] Kuusisto-Mäkelä 2021 (Kuusisto-Mäkelä, Frida Emilia: Prosessiekonomiaa vai uusi restoratiivinen työkalu rikosprosessiin? Syyteneuvottelumenettelyn soveltamiskäytäntö 2015–2017 ja käyttökokemuksia menettelyn ensivuosilta Suomessa. Katsauksia 46/2021. Helsingin yliopisto. Helsingfors 2021.), s.1.  

[22] Vatjus-Anttila 2022c (Vatjus-Anttila, Jalo: Rangaistus ja tunnustus. Rikoksen tunnustamisen rangaistusteoreettiset, kriminaalipoliittiset ja lainopilliset perusteet. Turun yliopiston julkaisuja. Turku 2022.), s. 131.

[23] Sahavirta 2016, s. 389.

[24] GrUU 7/2014 rd, s. 6.

[25] Vatjus-Anttila 2023 (Vatjus-Anttila, Jalo: Rangaistus ja tunnustus. Lakimies 1/2023, s. 131–137.), s. 132. JM 47/2010, s. 36.

[26] Sahavirta 2016, s. 392.

[27] Se till exempel JM 58/2012, s. 23 där man betonat att medborgarnas jämlikhet förutsätter omfattande tillämpning av det förslagna åtalsuppgörelseförfarandet.

[28] Tapani – Tolvanen 2015, s. 233.

[29] Vatjus-Anttila 2022c, s. 130.

[30] JM 58/2012, s. 27.

[31]  SOU 2019:38 (Statens offentliga utredningar. Stora brottmål – nya processrättsliga verktyg. Slutbetänkande av Utredningen om processrätt och stora brottmål. Norstedts Juridik AB. Stockholm 2019.), s. 36, 275.

[32] Vatjus Anttila 2022c, s. 130.

[33] SOU 2019:38, s. 275.

[34] LaUB  5/2014 rd, s. 5–6.

[35] JM  58/2012, s. 25.